Snart…

Ibland när jag tittar på en valps stängda ögon kan det se ut som att den försöker att blinka. Det går så fort att jag efteråt har svårt att förstå om det verkligen var en ”stängdaögonblinkning” på gång eller om det var en synvilla. Men snart, kanske redan imorgon, kommer deras ögonlocken att börja öppna sig. Och jag väntar, med kittlande spänning, på ögonblicket då våra blickar kommer att mötas för första gången. Jag är rädd att jag kommer ha svårt att hålla tillbaka glädjetårar.

Tizians, Leonardos, Raffaellos och Michelangelos ben har blivit så starka att de, om än i bara några få sekunder, klarar att bära deras vikt. Än så länge är dessa försök väldigt klumpiga och resulterar, i de flesta fall, i rullningar åt sidan. Några få gånger känns det som att deras huvud plötsligt blir alltför tungt och istället för att ramla åt sidan borrar de nosen i filten. Och ytterliggare några andra gånger är det rumpan som väger tyngst men innebär mjukast landning.