Ett mirakel

Nu när pojkarna har blivit lite större har jag skapat några rutiner. En av de är att strax innan jag släcker lampan för natten lyfta upp var och en av de och önska de god natt. Igår kväll, när jag lyfte upp Tizian, eller Tiziano, som han egentligen kommer heta, möttes jag inte, som hittills, av stängda ögonlock utan av en grumlig blick. ”Han har börjat öppna ögonen!” for det ur mig. Som tur är väckte jag inte tjejerna för klockan var mycket och vi skulle upp tidigt. Nu hade jag lite svårt att släppa lillgubben – jag ville så gärna njuta av att vi äntligen kunde se varandra i ögonen. Utan att släppa hans blick la jag mig på sängen och honom på min bröstkorg. Samtidigt berättade jag för honom att det var så här matte såg ut när hon var mycket mycket glad. Tiziano svarade med att nyfiket sträcka sig mot mig, i ett försök att komma närmare mitt ansikte, samtidigt som han sniffade febrilt. Det kändes som att han försökte foga samman min doft med den suddiga bilden av mitt ansikte som han kunde se. Jag fortsatte smeka honom med mina ord, som han antagligen inte kunde höra. Men det var mindre viktigt. Jag ville ändå berätta om allt han kunde se och om hur obeskrivligt glad jag är över att jag äntligen fick möta hans fantastiskt vackra blick.